Gemensamt för de flesta beskrivningar av stereotypier är att dessa abnormala beteenden i princip bara iakttagits hos djur i fångenskap och därför kan antas bero helt eller delvis på att djuren hålls i miljöer som inte är optimala för dem. En del forskare anser också att utförandet av stereotypierna i sig ger en sänkt välfärd på grund av tids- och energikostnader och försämrad hälsa och livskvalité hos dessa djur. Andra forskare anser att de djur som utför stereotypier kan ha en bättre välfärd än andra djur i samma miljö, eftersom de utvecklat strategier att hantera stress i en defekt djurmiljö.

Hästens beteenderepertoar har i vilt tillstånd utvecklats och anpassats för ett liv i flock där födan till huvuddelen består av gräs, och där predation undviks genom tidig upptäckt och flykt.

Hästen har evolverats så att den kunnat utnyttja växter och växtdelar som andra betande djur inte klarar att överleva på. Detta är växter med lågt energi- och proteininnehåll men med högt cellulosainnehåll. Föda hos frilevande hästar varierar med tillgång och årstid och kan, förutom gräs, bestå av löv, blad, rötter och andra delar från ett stort antal växter.

Hästar är så kallade ”trickle feeders”, vilket innebär att de äter lite åt gången men ofta, och ägnar en stor del av dygnet (16-18 timmar) åt att söka och inta föda. Perioder av uppehåll i ätandet är vanligen inte längre än maxialt 3-4 timmar.

Utseendet har förändrats drastiskt hos många djurarter under domesticeringen, men trots detta har beteendet enligt många forskare påverkats i relativt begränsad omfattning . Hästen är inget undantag och dess fysiska såväl som beteendemässiga behov har ändrats i mycket begränsad utsträckning under domesticeringsprocessen.

Hästen har således fortfarande behov av social kontakt med artfränder, tillräckligt med utrymme för att kunna röra sig fritt och fly undan eventuella faror, samt av att söka och inta föda minst 16 timmar per dygn.

Nedan ser ni en bild på Glodis när hon äter löv.

Här kan ni läsa del 2